Förarergonomi
Sjöräddning, kustbevakning,
RIB-charter och tanker- och oljeriggstransporter har två saker gemensamt: de måste kunna åka i alla väder och de måste kunna åka fort.
Människan begränsar
De högfartsbåtar som finns att tillgå för yrkesmässig trafik får en allt mer sofistikerad skrovdesign som klarar stora slagbelastningar från vågor, både lateralt och vertikalt. Motorerna blir starkare och effektivare, vilket ger förutsättningar för ökade hastigheter till lägre bränsleförbrukning. Den enda faktorn som förblir oförändrad gällande slagtålighet och uthållighet är människan.
Studien
Den här studien ser till det interaktionssystem som uppstår mellan en högfartsbåt som utsätts för höga transienta belastningar (maskinen) och en operatör som skall bemästra och utstå båtens stundom stökiga framfart från A till B. Framförandet skall ske på ett säkert sätt. Operatören utgörs i den här analysen av en förare, även om besättningen nästan alltid består av minst två personer (förare och navigatör).
Syfte
Syftet är att klargöra om man via simuleringar kan ge kvalitativa indikationer på att det krävs ett systemtänkande vid den ergonomiska utformningen av en högfartsbåt.
Hypotes
Idag riskerar fokus att hamna på antingen ett ergonomiskt korrekt utformat säte eller en ergonomiskt utformad förarmiljö. Projektets hypotes menar på att det är riskfyllt att se till sätet och förarmiljön som två isolerade delar vid utformningen av en båts cocpit. Ett korrekt utformat säte förtas sina fördelar om man inte kan nyttja dess fulla potential, exempelvis pga att man tvingas sträcka sig för att nå vissa viktiga reglage. Frågan är om det går att ge kvalitativa värden, exempelvis via simuleringar, som indikering på hur riskfyllt detta är, detta då båten stundom utsätts för mycket hårda laterala och vertikala slagbelastningar.
Kontakt
För frågor och idéer kontakta gärna
Gustav Klock.